Historien kring superellipsen
I slutet av 1950-talet kontaktades Piet Hein av arkitekten David Helldén, som stött på problem vid projekteringen av Stockholms nya centrala del, Sergels Torg. Han projekterade en 175 m lång rektangulär plats där en rondell skulle klara trafiken. Problemet var att finna en naturlig form för detta märkvärdiga byggnadsverk. En form som skulle uppfylla både trafiktekniska och estetiska krav, samt inrymma en bassäng och under den en trottoar för fotgängare samt en restaurang i samma form.
En konventionell ellips kunde inte användas, eftersom man då fick för spetsiga ändar. Man gjorde försök med att sammansätta åtta cirkelbågar, men detta föll på svårigheten att reproducera denna form i olika storlekar och samtidigt tillgodose kravet på harmoni. Detsamma gällde en frihandsritad kurva.
För Piet Hein blev detta en utmaning. Snart nog kom han med en lösning. Han skapade formeln för en figur som han kallade Superellipsen. Med formeln som grund kunde han konstruera kurvor i olika storlekar där krökningsradien varierade lagbundet hela vägen, så att ett harmoniskt sammanhang och en parallell verkan mellan de koncentriska figurerna uppstod.
De trafiktekniska problemen var lösta och en symbios av den rektangulära och elliptiska formens skönhet hade uppstått.
I tidskriften Dansk Kunsthaandværk skrev Piet Hein: ”Bruno Mathsson, den store stædige svenske møbelarkitekt, som har gjort Värnamo verdenskendt som H.C. Andersen Odense, såe kurven og fik den idé, at den i mange tilfælde var den bedste form på en bordplade, bad mig om kurven og sendte mig et bord med en vældig, hvid superelliptisk bordplade som var helt overbevisende”.
Lösningen på ett problem visar sig ofta vara lösningen på helt andra problem än de man givit sig ikast med. I samma tidskrift utvecklade Bruno Mathsson sin syn på Superellipsen: ”Piet Heins lösning med Superellipsen fascinerade mig. Då jag sedan många år var personligen bekant med Piet Hein och vi alltid hyst en mycket stor beundran för varandra, låg det för mig nära till hands att söka få inblick i Superellipsen, Supercirkeln och Trisuperellipsen. Det slog mig då att här fanns lösningen på många formgivningsproblem. En bordsskiva t ex har ju sina trafikproblem på samma sätt som nu Sergels Torg, och inte minst trivsel och känsloproblem”.
Tillsammans med Piet Hein skapade Bruno Mathsson det revolutionerande spännbenet, som ger bordsskivan en lätt och ”svävande” karaktär samtidigt som det är stabilt, lätt att utan verktyg montera och demontera samt möjliggör sammankoppling av flera bordsskivor utan andra beslag eller verktyg.
Bruno Mathsson berättade: ”Ju mer man tränger in i dessa perspektiv, ju större ser man att de är. Superellipsen, Supercirkeln och Trisuperellipsen tillsammans med spännbenet har för mig blivit ett av de mest spännande äventyr jag kunnat drömma om”.
